Orden ovan kommer från en frustrerad pappas mejlkonversation till skolan och övriga föräldrar i klassen.

Tanken slår mig när jag följer mejlkonversationen mellan oss föräldrar, lärare och skolrepresentanter att det är just så som det ofta fungerar i arbetslivet. Att orosmomenten ”lyfts bort” och flyttas runt, mellan avdelningar, funktioner och olika chefer. Att en del människor, i framför allt större organisationer, blir stämplade som besvärliga och bittra motarbetare och ofta får en osynlig stämpel i pannan – omöjlig. Kan det verkligen vara så att en del människor inte passar in någonstans? Kan det verkligen vara så att det bara finns några få ramar och normer som är ok, och passar vi inte in i dessa är det fel på oss för alltid? Vem är det i så fall som sätter normen? Vem är det som godkänner om en människa är ok eller inte? Skapar vi ramar och normer för att stänga ute, för att vi är rädda och osäkra inför det som är annorlunda?

Att våga vara sig själv och att våga vara öppen för olikheter – är livets stora utmaning – och vår största tillgång! Att vara nyfiken på andra, att lära om varandra och att förstå hur vi tillsammans kan skapa värden långt större än vad jag ensam mäktar med, är vad jag önskar att alla, både barn och vuxna, finge träna på hela livet.

Tänk de klasser i skolan och de grupper i arbetslivet, som klarar av att leva och verka bredvid varandra och som arbetar mot gemensamma mål, i en ram där alla passar in och där alla kan bidra till resultatet. Det är magiskt.